Jag har på senaste varit lite frånvarande, lite dov och lite trasig. Lite ledsen och lite avlägsen.
Jag väljer att visa min smärta på detta sätt.
Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.
Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag inte får.
Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.
Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.
Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.
Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.
Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!
Vila i frid min älskade morfar, du som lämnade oss den 26′e september. Jag kommer aldrig glömma dig, jag kommer dig alltid vara tacksam som gjorde det möjligt att låta mig se denna värld och leva detta liv.
(Allt i fet text är vad som stog i dödsrunan, min mormors citerande när hon fick dödsbudet..)
Tack för allt. Jag älskar dig. Jag saknar dig morfar, jag saknar dig farfar som för sju år sedan lämnade detta jordelivet.. Jag älskar er och tänker på er fortfarande.
Jag älskar min mor och min far, jag älskar min bror. Det gör ont, men livet går vidare.
Detta gör mig så himla ledsen att läsa. Även om det kanske går dig obrydd förbi, så skänker jag dig massor med kramar och tankar.